040510

Jag vet att jag är hård, kall och elak. Jag vet att jag beter mig illa mot de människor som betyder mest, mot de människor som skulle dö för mig. Min hårda och defensiva yta är ett skal jag skyddar mig själv med mot allt och alla. Jag vet inte varför. Sanningen är att jag inte ens kan säga till familj eller vänner att jag älskar dom utan att det blir tjockt i halsen och tårar börjar rinna.

Min fasad har blivit svår att bryta ned genom åren, men nu är det dags.. Man är inte svag bara för att man är ödmjuk. Man är inte en mes bara för att man är snäll. Man är ingen tönt bara för att man är sig själv..

Jag mår dåligt över att jag spenderar alldeles för lite tid med mina far/morföräldrar. En gång i tiden var de det finaste jag hade, hur har jag kunnat glömma det? Jag och min mormor var oslagbara, och tänk bara på allt hon någonsin gjort för att orka vara med mig när hon själv varit sjuk och svag. Min farmor lyckades alltid bota mina skrapsår på knäna med en magisk påse godis, en välsignelse och puss i pannan. Jag saknar den där närheten med dom så otroligt mycket. Jag saknar att brottas, jagas, pyssla och fiska med morfar. Jag saknar att prata och lära av farfar om livet.

Innerst inne är jag världens snällaste människa, jag känner empati för allt och alla. Om jag kunde rädda alla i nöd så skulle jag inte tveka. Jag vet inte vart det gick snett men jag vet att jag vill göra något åt det. Jag är inte felfri och jag kommer aldrig att bli perfekt, men det är ingenting jag strävar efter. Det enda jag strävar efter är att få folk runt omkring mig att må bra. Jag älskar er.