Sedan senast som inte var så längesen så har det kommit något slags brusande 'indie-rus' över mig. När tappade jag bort mig själv? Vad hände egentligen? Många frågor och känslor fyller mitt inre samtidigt som jag lyssnar på Miike Snow och tänker på festivalen 2010. Spelningen skiftade i blått, turkos, lila, rosa och gult i kvällens mörker. Det var behagligt fuktigt och kallvarmt ute, i magen skvalpade rosa smultronvin som smakat ljuvligt och i min ena hand höll jag i den finaste människan på jorden. Det var lite magiskt när de spelade Silvia, som på den tiden var något av min favoritlåt.
När slutade jag älska tajta jeans som täcker ett par skadligt smala ben? När slutade jag sukta efter de fina gubbskorna inne på zimmermans? Tillhörde det ungdomens dagar då man gick på vasa och kände sig så häftig och svår? Men varför slår det då fortfarande så hårt i mitt hjärta så fort jag hör en fin låt eller ser en prickig klänning, läderväska eller stråhatt? Klyschigt värre, jag vet, men ni måste ju förstå.
För att medvetet komma in på ett sidospår så kan jag berätta att jag precis pratat med Carina (Röda korset) och att jag från och med nu inte har någonting alls med globalgruppen att göra mer. Det känns bra. Fruktansvärt bra. Valet gjorde jag för längesen så det var på tiden att jag gjorde det officiellt. Och det är inte varje dag man får höra värmande ord av utomstående, så jag är väldigt tacksam för Carinas fina ord. Tack för att du är den du är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar